Alla de som säger jag gillar olika förbinder sig tydligen att gilla allting helt villkorslöst om man skall tro Marcus Birro. För egen del vet jag inte om jag har sagt att jag gillar olika precis. Det är väl bara något som tas för givet när man är antirasist. Men det jag talar om är något annat, nåt mer. Det skulle kunna ha med rasism att göra men måste inte det. I vart fall har det ingenting med diskriminering att göra. Tänk om jag gillar lika? Jag gillar olika låter nästan lite malligt. Vilka olika? Och vad är isåfall lika? Såna som ser ut som och låter som oss själva? Dem vars namn vi kan stava till? Jag både känner mer samhörighet med - och gillar mer - en högst olik Kodjo eller Özz än många av de bleka knarrar som äger mer uppenbara likheter med mig själv. Som det känts på senare tid så är jag i så fall snarare en av dem som inte gillar olika. Alltså de svenskar som jag inte längre känner igen, fast vi ser så lika ut. De har blivit allt mer olika nu och jag tycker inte alls om det. 

Annars är jag inte så jäkla förtjust i olika direkt. Alltså på ett personligt plan. Som person gillar jag nog mest när det är som jag har vart van vid. Det är så lätt och säga att man gillar olika. Men det vore bara förmätet med mitt likaliv. Det är ett svennigt och heteronormativt villaliv. Mitt umgänge är helt homogent. Allt här är lika. Jag har haft likadant jobb i 25 år. Jag reser helst på likadana semestrar igen och igen. 

Så inte skall jag ha mage och säga att jag gillar olika. Jag lever inte upp till det. Det finns säkert rasistiska mänskor som gilla olika mycket mer än vad jag gör. Som gillar typ Asien och som rent av gillar olika så mycket att de kan tänka sig en egenimport av olik thailändsk fru om så vore. Inte konstigt att det är invecklat vad som egentligen menas med att gilla olika. Fast det är så lätt att säga. Det är nog svårare att säga jag gillar inte olika. Även när det är mera sant. Och på ett personligt plan. Jag gillar nog folk som fungerar ungefär som mig själv. Alltså inte nödvändigtvis de som TYCKER som mig själv. Även om jag tycker riktigt illa om vad en del tycker.

Det finns helt enkelt för få begrepp i omlopp här. Vad är det egentligen man gillar och inte gillar? Det som är nytt eller främmande? Förändringen? Och varför inte? Är det kontrollbehov? Hämningar och lättja? Ren jävla snikenhet? Enfald? Det skulle vara mycket bättre om alla vågade säga vad de egentligen gillar. Man kan ju gilla att det finns olika. Att det får finnas. Det borde väl ändå alla gilla. Men gillar man allt det som är olika bara för det?

Borde inte det relevanta målet för mänskligheten snarare vara att lära sig acceptera olika? Vi kan ju inte gilla allt. Och att respektera olika. Men kanske lika viktigt, att våga säga till när vi inte gillar något fast det är olika. Långt viktigare för världen än vad vi gillar och inte måste vara om vi förmår att betrakta det som är olika med ett öppet sinne och utan fördomar, rädsla, snåla egenintressen och hemmablindhet. Vad man gillar är väl mer personligt. Det kanske är helt ointressant för alla utom en själv. Det har inte med politik att göra. Eller menar alla ni som säger att ni gillar olika att detta är en förutsättning för att orka vara rättvis och att ni endast då klarar av att bry er? Jag vill tro att jag hatar diskriminering jämt. Även diskriminering mot dem som jag inte gillar. Nästan särskilt då, det är en hederssak. Jag gillar jämlika.

Jörgen Astonson

Marcus Birros försvarstal i Aftonbladet idag är starkt. Försvarsstrategin är dock den väntade. Artikeln är oantastlig och full av självklarheter.

För mig som alltid gillat både Marcus Birro och hans språk funkar det fortfarande bra. Och nu koketterar jag inte. Marcus är värd all den empati som hans text vädjar om. Övergrepp mot människor är ett brott. Övergrepp mot debattörer är ett brott mot demokratin. Ändå när jag läst färdigt sitter jag där med ett stort men. Men bara för kometen har en svans är den inte bara svans. Att ta metadebatten om övergreppen är väl ingen utmaning. Trollen saknar allt försvar. De är enbart förkastliga. Det behöver man knappt ens skriva om.

Det är dock ingen som har lovat att det skall vara lätt att sticka ut hakan. Vad kan man säga, roll with the punches. Jag tror helt enkelt att folk har bra näsa för när någon har bristande självkritik och att det stör dem. Då vill de hjälpa denne någon. Marcus, lyssna gärna lite på dem som vill hjälpa dig med din självkritik. De flesta av oss har en egen sådan röst inuti huvudet hela tiden. Tänk på oss! Marcus Birro hinner inte ta ansvar för sina egna handlingar därför att han är för upptagen med att utkräva ansvar från andra. Denna upptagenhet är han visserligen långt ifrån ensam om. Så den är inte heller mycket att orda om. Men bara för det är lätt att bygga ett försvar mot troll och näthatare betyder det inte att man har rätt.

”Jag lever nämligen i den naiva föreställningen” att man har rätt att tycka vad man vill om vilka du äter lunch med. Demokratin är ingen enkelriktad gata. Så det kan inte heller vara problemet. De flesta skulle förresten kunna äta lunch med mördare som Anders Breivik om så vore. Det har du tydligen inte råd med, vilket kan verka orättvist. Men minst lika intressant är möjligen hur det har kommit att bli så. Soran kan. Guillou skulle kunna. Men inte du alltså. Du är en offentlig person eftersom du valt att arbeta som debattör i offentligheten. Denna offentlighet har ingen av-och-på knapp. Du vet spelets regler. Det är faktiskt inte dålig publicistisk sed att intressera sig för vem du äter lunch med, särskilt inte om de är rasister som leder Sveriges tredje största parti. Ät lunch med mig så skall du se hur många som bryr sig. Och kvällspressen är det inte lönt att du beklagar dig över, de var av samma sort förut när de betalade lön till dig och det vet du.

Men saken är någonting helt annat. Saken är den att Marcus Birro har tappat något. Hans insiktsfulla välformulerade tankar har skiftat karaktär och även om de fortfarande är välformulerade så är de inte lika fulla av insikt längre. Smaka där på min avsiktliga underdrift. För det är egentligen bra mycket värre än så. Metamorfosen från klarsynt grabb till trångsynt gubbe gick i Marcus Birros fall ovanligt snabbt. Så när han säger att hans hjärta är öppet har jag mycket svårt att tro honom längre. Eller möjligen håller hjärtat öppet men förnuftet verkar definitivt på semester.

Förnuft hade viskat i Marcus öra något om ansvar. Bara för att en redaktör tydligen inte tror att hen längre kan publicera Marcus och kalla det god publicistisk sed så har inte Marcus blivit censurerad. Redaktörer censurerar inte, de refuserar. Jag fattar att censureringen är ädlare och mindre förödmjukande att råka ut för än refusering. Så ingen tjänar väl mer på att blanda ihop de begreppen än Marcus Birro just nu. Han vill gärna se sig själv som en rättfärdig röst i öknen. Men inte lika gärna som en självrättfärdig röst i öknen. Marcus Birro lyder bara under samma publicistiska traditioner som alla andra. Det är inte ett demokratiproblem så som han vill ha det till. Tvärtom, demokratin fungerar alldeles utmärkt när redaktörerna får utöva sitt arbete fritt. Birro är dock inte redaktör och det är ingen mänsklig rättighet att få ha en plattform i gammelmedia. Eller ens att slippa bli bemött, särskilt inte på ett sätt som står i förhållande till omständigheterna. Skala bort alla troll och ni skall se att bemötandena faktiskt står i förhållande till omständigheterna. Både sakliga och måttfulla.

Förnuft hade talat om för Marcus att det inte är Islam det är fel på utan människor. Eller möjligen också religionerna men i så fall rent allmänt och inte bara Islam. Här är vi sekulariserade så då begår man galenskaperna i ideologiernas namn istället. Kristendomen är möjligen mer pottränad för närvarande. Tillbakatryckt. Och det kan inte Kristendomen ta åt sig någon ära för, det skedde inte frivilligt. Hade biskoparna och kardinalerna fått bestämma ännu hade här inte vart mycket humanism eller frihet nu heller. Detta som de tar åt sig äran för. Men som de motarbetede så länge de kunde. Och gör än idag i t.ex Rom. Det twittrar du aldrig om.

Men demokrati för Macus Birro är tydligen att han skall kunna tycka vad som helt utan att ens bli motsagd. För mig vore detta demokratins raka motsats. DET skriver Birro inget om i sin debattartikel. Hur skulle han kunna göra det. Han skriver om hatarna och trollen men jag tror att det är de sakliga och måttfulla motståndarna han verkligen lider av. Varenda brud med en spalt jagas av troll. För att inte tala om brudarna i den andra politiska periferin. Med spalt. Demokratiproblem? Verkligen. Eller sådär. Skit i trollen, de är... troll. Och där måste gå tjugofem näthatade feminister på varje näthatad Marcus Birro. Därför tycker jag att man har sett lite för mycket nu om Birros näthat, rent numerärt. Och de som delar inlägg om Birros näthat verkar inte särskilt bekymrade över näthat annars. Men det är bara en känsla jag har.

Människor i Marcus Birros tragiska belägenhet brukar alltid vilja framställa drevet som om drevet per automatik måste ha fel eftersom det är så sällsynt motbjudande. Nästa gång kan det vara dig de ger sig på. Finns inte mycket fördragsamt att säga om det. Fy fan för dem som bara driver dit vindarna blåser. Mobbare är vad de är. Det betyder inte på något sätt att Marcus Birro haft rätt hela tiden. För Marcus Birro har tappat något. Som en ulv i skrynklig poetkavaj dyvlar han på mig gamla reaktionära värderingar som var trångsynta redan före 1968 och som idag är något mycket värre än så.

Jag har mailat med Birro och han menar att denna nya Marcus skulle vara nykterhetens pris. Så i Marcus värld är man endera praktiserande alkoholist eller värdekonservativ kristen, med allt som detta medför för hans del. En anakronism från en annan tid eller annan värld. Det tycker jag låter för svartvitt. Oförskämt mot oss som inte är alkoholister eller som är alkoholister. Och nyktra alkoholister. Framför allt är det en nattsvart bild av kristendomen. Många kristna lyckas visst det kombinera vett med tro. Man måste inte bli Ulf Ekman. Men okay lev den rollen om det nu är vad du måste. Men kom över det sedan och kom tillbaka. Vi skriker inte 'börja sup Marcus, som de gjorde till Ulf Lundell. Du måste inte börja i P3 i Göteborg och låtsas att det är 1998. Men kom tillbaka och plocka upp det du har tappat. Det är något värdefullt.

Jörgen Astonson

För mig är debatten om negerkungen extremt komplex. Dels ser jag hur ord över tid byter mening och blir näst intill obrukbara. Men dels har jag också alltid tyckt att ord bara är mänskliga konstruktioner som vi själva fyller eller tappar på innehåll och laddning. Att det skulle gå att få vilket ord som helst fint eller fult och att det sitter i betraktarens eget huvud mer än någon annan...stans om det är fult eller fint. Därför är jag så ambivalent att det blir omöjligt att ha en tydlig uppfattning. I synnerhet en uppfattning som skulle vara giltig för någon annan än mig själv.

Svenskan har haft flera ord för den afrikanska etniciteten som i tur och ordning blivit utdaterade. På sextiotalet var det fortfarande inte okunnigt att säga neger men på åttiotalet när t.ex partiledaren för Moderaterna Ulf Adelsson i flera sammanhang använde det var det inte längre ok, även om det inte blev sådan skandal som det skulle blivit idag. Även Färgad och Svart har följt liknande utveckling.

Detta har under långa tider fått mig att undra om det inte är en fåfäng kamp utan varken mening eller slut att regelbundet byta namn på olika ting. För tio år sedan trodde jag att man kunde avstigmatisera sådana ord som upplevdes som diskriminerande för att åter göra dem fina genom att medvetet använda dem som Lennie Bruce använde the N-word. Att det särskilt för den diskriminerade själv skulle finnas ett värde i att inte ordet som beskrev din hudfärg var ansett som fulare än ett annat. Ungefär som det är viktigt att inte våra nationella symboler bara blir associerade med nationalister. Ett stoltare sätt, för att inte ge upp. Men sådant är lätt för en vit man att säga.

Senare har jag lutat åt att när språket sakta utvecklas och ord byter mening så måste vi ibland ta konsekvenserna av det. Om man höjer perspektivet ordentligt blir detta helt tydligt. Sedan Snorre Sturlasson skrev sin Edda har språket ändrats så mycket att vi behöver en översättning för att alls kunna läsa den. Jag antar att det snart blivit dags att översätta Strindberg m.fl klassiker till modern svenska om det inte gjorts för längesen. Redan nu har utländska författare som James Joyce (20-tal) och J.R.R Tolkien (50-tal) fått nya svenska översättningar. Därför vore det märkligt om inte Pippi Långstrump som är ca 70 år snart skulle kunna bli föremål för vissa omarbetningar av enstaka ord. Klart är att Astrid Lindgren själv som skulle vara 107 år nu om hon levde redan för 45 år sedan tyckte negerkung var mossigt. Vilket säger en hel del om dem som ännu 2014 drar ut i krig för att försvara hennes ord.

Men problemet krånglas till än mer för mig av att jag tycker att vi skall tåla att få olika dåtider skildrade för oss på ett autentiskt vis. Annars är vi illa ute på ett annat sätt. När de börjar klaga på att Alfons Åbergs pappa röker pipa så är jag inte med längre. Det jag frågar mig är, hur skall man kunna skildra historisk tid med slaveri och dödstraff och andra hemskheter om dessa också likt Åbergs pipa måste tåla en anakronistisk bedömning utifrån vår nutida moraliska kontext? Det låter som galenskap.

Så jag tror inte jag kommer fram till någon slutsats idag. Man får ta det från fall till fall. Men en sak vet jag säkert. Jag blir misstänksam när folk blir upprörda och kränkta därför att man tar bort något som göra folk upprörda och kränkta. Vad har de för motiv?