För mig är debatten om negerkungen extremt komplex. Dels ser jag hur ord över tid byter mening och blir näst intill obrukbara. Men dels har jag också alltid tyckt att ord bara är mänskliga konstruktioner som vi själva fyller eller tappar på innehåll och laddning. Att det skulle gå att få vilket ord som helst fint eller fult och att det sitter i betraktarens eget huvud mer än någon annan...stans om det är fult eller fint. Därför är jag så ambivalent att det blir omöjligt att ha en tydlig uppfattning. I synnerhet en uppfattning som skulle vara giltig för någon annan än mig själv.

Svenskan har haft flera ord för den afrikanska etniciteten som i tur och ordning blivit utdaterade. På sextiotalet var det fortfarande inte okunnigt att säga neger men på åttiotalet när t.ex partiledaren för Moderaterna Ulf Adelsson i flera sammanhang använde det var det inte längre ok, även om det inte blev sådan skandal som det skulle blivit idag. Även Färgad och Svart har följt liknande utveckling.

Detta har under långa tider fått mig att undra om det inte är en fåfäng kamp utan varken mening eller slut att regelbundet byta namn på olika ting. För tio år sedan trodde jag att man kunde avstigmatisera sådana ord som upplevdes som diskriminerande för att åter göra dem fina genom att medvetet använda dem som Lennie Bruce använde the N-word. Att det särskilt för den diskriminerade själv skulle finnas ett värde i att inte ordet som beskrev din hudfärg var ansett som fulare än ett annat. Ungefär som det är viktigt att inte våra nationella symboler bara blir associerade med nationalister. Ett stoltare sätt, för att inte ge upp. Men sådant är lätt för en vit man att säga.

Senare har jag lutat åt att när språket sakta utvecklas och ord byter mening så måste vi ibland ta konsekvenserna av det. Om man höjer perspektivet ordentligt blir detta helt tydligt. Sedan Snorre Sturlasson skrev sin Edda har språket ändrats så mycket att vi behöver en översättning för att alls kunna läsa den. Jag antar att det snart blivit dags att översätta Strindberg m.fl klassiker till modern svenska om det inte gjorts för längesen. Redan nu har utländska författare som James Joyce (20-tal) och J.R.R Tolkien (50-tal) fått nya svenska översättningar. Därför vore det märkligt om inte Pippi Långstrump som är ca 70 år snart skulle kunna bli föremål för vissa omarbetningar av enstaka ord. Klart är att Astrid Lindgren själv som skulle vara 107 år nu om hon levde redan för 45 år sedan tyckte negerkung var mossigt. Vilket säger en hel del om dem som ännu 2014 drar ut i krig för att försvara hennes ord.

Men problemet krånglas till än mer för mig av att jag tycker att vi skall tåla att få olika dåtider skildrade för oss på ett autentiskt vis. Annars är vi illa ute på ett annat sätt. När de börjar klaga på att Alfons Åbergs pappa röker pipa så är jag inte med längre. Det jag frågar mig är, hur skall man kunna skildra historisk tid med slaveri och dödstraff och andra hemskheter om dessa också likt Åbergs pipa måste tåla en anakronistisk bedömning utifrån vår nutida moraliska kontext? Det låter som galenskap.

Så jag tror inte jag kommer fram till någon slutsats idag. Man får ta det från fall till fall. Men en sak vet jag säkert. Jag blir misstänksam när folk blir upprörda och kränkta därför att man tar bort något som göra folk upprörda och kränkta. Vad har de för motiv?