Alla de som säger jag gillar olika förbinder sig tydligen att gilla allting helt villkorslöst om man skall tro Marcus Birro. För egen del vet jag inte om jag har sagt att jag gillar olika precis. Det är väl bara något som tas för givet när man är antirasist. Men det jag talar om är något annat, nåt mer. Det skulle kunna ha med rasism att göra men måste inte det. I vart fall har det ingenting med diskriminering att göra. Tänk om jag gillar lika? Jag gillar olika låter nästan lite malligt. Vilka olika? Och vad är isåfall lika? Såna som ser ut som och låter som oss själva? Dem vars namn vi kan stava till? Jag både känner mer samhörighet med - och gillar mer - en högst olik Kodjo eller Özz än många av de bleka knarrar som äger mer uppenbara likheter med mig själv. Som det känts på senare tid så är jag i så fall snarare en av dem som inte gillar olika. Alltså de svenskar som jag inte längre känner igen, fast vi ser så lika ut. De har blivit allt mer olika nu och jag tycker inte alls om det. 

Annars är jag inte så jäkla förtjust i olika direkt. Alltså på ett personligt plan. Som person gillar jag nog mest när det är som jag har vart van vid. Det är så lätt och säga att man gillar olika. Men det vore bara förmätet med mitt likaliv. Det är ett svennigt och heteronormativt villaliv. Mitt umgänge är helt homogent. Allt här är lika. Jag har haft likadant jobb i 25 år. Jag reser helst på likadana semestrar igen och igen. 

Så inte skall jag ha mage och säga att jag gillar olika. Jag lever inte upp till det. Det finns säkert rasistiska mänskor som gilla olika mycket mer än vad jag gör. Som gillar typ Asien och som rent av gillar olika så mycket att de kan tänka sig en egenimport av olik thailändsk fru om så vore. Inte konstigt att det är invecklat vad som egentligen menas med att gilla olika. Fast det är så lätt att säga. Det är nog svårare att säga jag gillar inte olika. Även när det är mera sant. Och på ett personligt plan. Jag gillar nog folk som fungerar ungefär som mig själv. Alltså inte nödvändigtvis de som TYCKER som mig själv. Även om jag tycker riktigt illa om vad en del tycker.

Det finns helt enkelt för få begrepp i omlopp här. Vad är det egentligen man gillar och inte gillar? Det som är nytt eller främmande? Förändringen? Och varför inte? Är det kontrollbehov? Hämningar och lättja? Ren jävla snikenhet? Enfald? Det skulle vara mycket bättre om alla vågade säga vad de egentligen gillar. Man kan ju gilla att det finns olika. Att det får finnas. Det borde väl ändå alla gilla. Men gillar man allt det som är olika bara för det?

Borde inte det relevanta målet för mänskligheten snarare vara att lära sig acceptera olika? Vi kan ju inte gilla allt. Och att respektera olika. Men kanske lika viktigt, att våga säga till när vi inte gillar något fast det är olika. Långt viktigare för världen än vad vi gillar och inte måste vara om vi förmår att betrakta det som är olika med ett öppet sinne och utan fördomar, rädsla, snåla egenintressen och hemmablindhet. Vad man gillar är väl mer personligt. Det kanske är helt ointressant för alla utom en själv. Det har inte med politik att göra. Eller menar alla ni som säger att ni gillar olika att detta är en förutsättning för att orka vara rättvis och att ni endast då klarar av att bry er? Jag vill tro att jag hatar diskriminering jämt. Även diskriminering mot dem som jag inte gillar. Nästan särskilt då, det är en hederssak. Jag gillar jämlika.

Jörgen Astonson

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Marcus Birros försvarstal i Aftonbladet idag är starkt. Försvarsstrategin är dock den väntade. Artikeln är oantastlig och full av självklarheter. För mig som alltid gillat både Marcus Birro och hans språk funkar det fortfarande bra. Och n...

     Nästan all borgerlig kritik mot regeringen just nu känns aningen tillkämpad och krampaktig. Och ganska från sig vilt slående. Som att -äntligen är det vi som är i opposition, nu skall VI skälla, vare sej det behövs eller inte... Tydlige...

För mig är debatten om negerkungen extremt komplex. Dels ser jag hur ord över tid byter mening och blir näst intill obrukbara. Men dels har jag också alltid tyckt att ord bara är mänskliga konstruktioner som vi själva fyller eller tappar på innehåll ...